Rötterna går djupt i östra North Carolina. John Howard, 77, ägare till J.C. Howard Farms, Inc., har byggt upp sin familjs jordbruksföretag från en ödmjuk början inom tobaksodling till att bli ett kraftpaket inom grisköttsproduktion (med 27, 000 suggor), radodling, timmerproduktion, och John Deere-återförsäljare.
Nyligen, Deep Run-infödingen är kanske mest känd som Vivian Howards pappa. Vivian är Peabody Award-vinnande medskapare av PBS TV-show En kocks liv , och författare till New York Times bästsäljare Deep Run Rötter.
Framgångsrik jordbruk tidningen satte sig på John Howards blygsamma gårdskontor för en diskussion om tidigare och nutid inom jordbruket.
SF:Vad är din gårds historia?
J H: Min farfar var tobaksbonde och min pappa var tobaksbonde. Jag odlade tobak fram till 2006. Det var startpengarna för allt vi har gjort. Vi hade en bra levnadsstandard från tobaken, men den hade många fiender, så vi deltog i det federala utköpet och kom ur tobaksbranschen.
Sålänge, vi utökade allt annat vi gjorde. Vi stoppade tobaken och satsade på svin, odla mer mark, och investera i John Deere-anläggningar. Vi gick vidare från tobak, vilket jag tycker var bra.
Idag odlar vi majs, sojabönor, vete, och bomull. Vi har ca 5, 000 tunnland i radgrödor och ytterligare 5, 000 i skogsmark.
SF:Berätta om tallföretaget.
J H: Det är en 25-årscykel. Du planterar tillbaka så snabbt du kan. Du använder bra genetik, precis som i svinindustrin. Vi skördar året runt. Vi odlar runt om i Hofmann State Forest, som är bra bördig mark.
SF:Du måste se en framtid i svinindustrin.
J H: Jag tror inte att jag under min livstid kunde ha gjort något som skulle ha varit bättre för mig än svinen har varit. Som alla andra, vi skulle vilja bli mer integrerade, men det finns bara inte i korten. Här i North Carolina, vi har ett moratorium för tillväxt, och den här branschen är mogen. Det är förmodligen ungefär rätt storlek.
SF:Skulle du överväga fler förvärv?
J H: Om det skulle ge effektivitet till det vi gör. Hälften av vår tillväxt eller bättre har kommit från förvärv. Det krävs mycket pengar för att bygga en ny anläggning. Vi bygger en ny suggård nu, men det ersätter bara några anläggningar som var mer än 30 år gamla. Våra barnbarn bygger den här anläggningen.
SF:Vilken är din successionsplan?
J H: Min fru, Scarlett, och jag har fyra döttrar, och två av dem hjälper oss här. De har alla aktier i företaget. Vi jobbar på att få in barnbarnen i verksamheten. Jag ska ge alla som vill komma hit en chans. Om de vill jobba, de kommer att ha en möjlighet.
SF:Du äger flera John Deere-återförsäljare i staten. Hur kom du in på det?
J H: Tillbaka i mitten av 1980-talet när spannmålsbönder hade en sådan utmaning, Jag köpte intresse för en John Deere-återförsäljare i jordbrukslänet nr 1 i Amerika, Sampson County, Norra Carolina. Det gick med vinst ganska snabbt. Bomull tog fart i slutet av 1990-talet, med behovet av bomullsplockare och stora traktorer. Vi har 14 butiker idag.
SF:Vilken typ av utrustning säljs mest i North Carolina?
J H: Mellanstora traktorer och skördetröskor, men våra butiker är kopplade ganska tunga till den största utrustningen.
SF:Vad tycker du om handelspolitiken just nu?
J H: Var femte släp med svin måste åka utomlands. Denna marknad har förlorat enormt mycket, och det kommer att lämna många ärr. Vi kan hantera ett dåligt handelsavtal bättre än vi kan utan något handelsavtal.
SF:Bönderna stödde mycket president Trumps tillträde. Var du?
J H: Ja, Jag förnekar det inte. Jag kände att vi gick åt fel håll affärsmässigt, skuldmässigt, och policymässigt. Jag är 77 år gammal. Jag måste ta itu med att flytta den här verksamheten till nästa generation. Böndernas rikedom är fastigheter. Om du inte är försiktig, en gård varar bara två generationer. Du gör det och dina barn gör det, men nästa generation måste sälja den. Jag började tänka på det 1978 och har gjort något åt det sedan dess.
SF:Du har sett presidenter komma och gå.
J H: När Jimmy Carter kandiderar, Jag tog min fru och dotter till Plains, Georgien, att se honom. Alla var så exalterade. Vi satt på deras veranda i gungstolar med hans familj. Vi trodde att Jimmy Carter skulle bli en skänk från guden för jordbruket. Istället, vi fick embargot.
SF:Planerar du några förändringar på din gård baserat på vad som händer i Washington?
J H: Nej. Jag är inte en vinst-och-förlust-bonde; Jag är en balansräkningsbonde. Allt handlar om att bygga eget kapital. Min livsstil är enkel. Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka bygga upp eget kapital.
SF:Av alla dina jordbruksföretag, vilken ligger dig närmast hjärtat?
J H: Jag gillar radodling, plantera fröet. Vi började i förrgår [4 april]. Jag letar redan efter majsen som ska komma upp.
SF:Hade din pappa svin?
J H: Bara ett fåtal, säkert 50 suggor.
SF:Så du är den som verkligen byggde svinverksamheten.
J H: Ja. Vi gjorde det mesta av vår tillväxt från 1992 till 1996. Vi kom före moratoriet. Och så har förvärven kommit sedan dess. Detta är den elakaste verksamheten i världen att hantera, låt möta det. Du tjänar pengar eller så förlorar du pengar så fort att du inte vet vart i världen det tog vägen.
SF:Vilken var den svåraste tiden för gården?
J H: 1999 var dåligt. $10 svin. Vi satt i ett möte och det blinkade på DTN-maskinen att Carroll’s Foods hade sålts. Sedan 60 dagar senare, Murphy Farms såldes. Jag kom ur den tiden med ett uppdrag:att bygga en krigskassa.
SF:Vilken är den största utmaningen idag?
J H: Alla i den här branschen har en kontinuerlig kamp med arbetskraft, få tillräckligt med lastbilschaufförer, människor att arbeta på svinfarmerna, och så. Det förr var vi hade extra arbetare, men nu är vi alltid korta.
Jordbruket behöver människor.
SF:Förutom pappersarbete och möten, vad gör du en vanlig dag?
J H: Jag gillar att köra ut och kolla skörden, och jag besöker en svinfarm varje dag. Jag tittar in någonstans.
