Författaren är en näringskonsult för mejeri och frilansande jordbruksskribent baserad i Connecticut.
Mjölkbönder som odlar sitt eget foder bör fokusera på mångfald. I hela östra USA används ofta fleråriga gräs som fruktgräs, timotej, vass och svängel som djurfoder. Alfalfa odlas också i många områden i nordost. Fler bönder dubbelodlar nu med små spannmål som vinterråg tillsammans med rågvete - en vete-råghybrid. Allt detta foder kan antingen balas eller ensileras. Var och en är ett utmärkt foder när de skördas i det tidiga vegetativa skedet. Tajming är allt när det gäller att skörda grovfoder.
Mognad spelar roll
Foder – som allt levande – är genetiskt programmerade för att slutföra en livscykel. Biologiskt har de bara ett syfte - att växa, mogna och föröka sig. Inom det större sammanhanget av ett mer komplext biosystem ger foder mat åt en mängd olika djurarter och livsmiljöer till många fler.
När fodret växer och mognar måste stjälkarna bli tjockare och starkare för att växten ska klara sig själv. Stammaterial genomgår en process som kallas lignifiering då cellulosa och protein vävs in i tätare matriser för att bli styvare. Lignin är nästan svårsmält i idisslare och andra foderätande arter.
Under mognadsprocessen i alla typer av vegetation omvandlas mindre proteiner och enkla sockerarter i den unga plantan till mer komplexa kolhydrater som blir stjälkar, blommor och frön. När fodret är ungt och de har ett större förhållande mellan blad och stam är de mycket mer smältbara för djur. Foder i det tidiga vegetativa skedet kan ha råproteinnivåer över 20 procent på torrsubstansbasis och sockernivåer över 10 procent. Dessa näringsämnen matar de bakterier och protozoer som är nödvändiga för foderjäsning i vommen.
Baleage är vettigt
I Mansfield, Conn., mjölkar mjölkbonden Tom Wells och hans familj cirka 60 kor som i genomsnitt över 70 pund mjölk per ko under året. Han odlar majsensilage som är ensilerat samt fleråriga gräs, alfalfa-gräsblandningar, råg och triticale. Wells föredrar att lägga alla sina högrödor foder i balage. För sin verksamhetsstorlek och eftersom han föder upp en mängd olika foder på små paket, fungerar balage bättre än att lagra fodret i silor eller dikesgropar, varav han skulle behöva ha ett dussin av dem för att hålla fodret åtskilt.
Att föda upp foder för mjölkproduktion är ingen lätt uppgift i New England. Wells gör sitt bästa för att hålla sig före vädret och få hö klippt och balat innan det blir för moget. Han förstår vikten av att odla högkvalitativt foder men erkänner snabbt att det aldrig finns någon garanti för att en given stickling kommer att vara av mjölkkokvalitet. Han står också inför samma utmaningar som många gör med att första sticklingar alltid klipps på den sena sidan och testas med låg proteinhalt. Senare sticklingar är förhoppningsvis bättre.
"Vi vill tro att vi har en plan och en strategi för att få allt gjort i tid," sa han. "Men för det mesta måste vi ta vad vi får och arbeta med det så gott vi kan."
Att ha alfalfa eller någon klöver (baljväxter) tillgängligt i mjölkkodieter är ofta till hjälp för mjölkproduktionen. Aminosyraprofilerna i baljväxter är att föredra framför vanliga gräs och spannmål. Wells har odlat alfalfa-gräsblandningar i många år. För några år sedan planterade han en alfalfa-svingelblandning på en del arrenderad mark. Svängeln kom aldrig upp, men alfalfan klarade sig jättebra. Under årens lopp har alla alfalfabestånd så småningom infiltrerats med gräs, och rena bestånd av alfalfa är svåra att underhålla i New England.
Nöjd med triticale
Wells började experimentera med triticale för ett antal år sedan. Som fallet är med alla små spannmålsfoder har växten maximal kvalitet i det tidiga vegetativa skedet. Triticale har visat sig vara ett litet spannmålsfoder som klarar sig bra i nordost och bibehåller både socker och protein även när det ska fröas. Wells har också haft tur med en triticale-italiensk rajgräsblandning — skörda den när spannmålen var på väg ut och i mjölkstadiet.
Enligt Wells förman, Fred McNeely, är basransonen för mjölkkorna vanligtvis formulerad med 20 pund torrsubstans (DM) majsensilage och minst 10 till 12 pund DM-högrödafoder. McNeely noterar att korna konsumerar betydligt mer av rågvetsfodret, vilket resulterar i en diet med en total foder-DM på långt över 60 procent av ransonen och en mjölkproduktion i genomsnitt över 80 pund per ko.
Att upprätthålla konsekvent högkvalitativt foder på mjölkgårdar kan vara en utmaning. Överväg att ha en mängd olika foderalternativ tillgängliga för besättningen under hela året. Att lära sig vilket foder som fungerar bäst på din mark och vara villig att experimentera med olika typer av grödor hjälper till att hålla mjölken i tanken året runt.
Den här artikeln publicerades i januarinumret 2017 av Hö- och foderodlare på sidan 32.
Inte en prenumerant? Klicka för att hämta den tryckta tidningen.
