Den här artikeln, av Donald H. Fulton, betesvårdskonsulent med Soil Conservation Service i Roosevelt, Utah, publicerades först i tidskriften Soil Conservation i augusti 1963. Denna publikation gjorde många av samma saker för bönder och ranchägare då som On Pasture gör idag – den delade vetenskap och erfarenhet för att hjälpa till att förbättra framgången i deras verksamheter. Jag delar periodiskt artiklar från dessa gamla tidskrifter i enlighet med talesättet ”De som inte känner till historien är dömda att upprepa den.” Vissa av de metoder som beskrivs här är metoder som vi fortsätter med idag. Andra har förändrats när vi fått mer kunskap om de miljöer vi arbetar i. Jag har lagt till sidospalter som pekar ut några av dessa saker. Jag bjuder in dig att tänka på dina egna metoder, var de kommer ifrån och att överväga vad du kanske skulle ändra om du hade ytterligare information. Jag vill gärna läsa dina tankar i kommentarerna nedan!
_______________________
Erfarenheten har bekräftat sundheten i Utah-ranchägaren Bill Karréns beslut 1957 att förbättra den mark han redan hade i Jensen genom omsådd och andra naturvårdsmetoder i stället för att köpa mer betesmark.
Det var det ena eller det andra, eftersom hans kor kom av från sommarbetet i dålig kondition och med lätta kalvar. Karren räknar med att det skulle ha kostat minst 10 dollar per tunnland av den mark som motsvarade hans egen. Omsådd skulle också kosta 10 dollar per tunnland, men skulle låta honom föda 10 gånger fler djur och producera tyngre kalvar. Sedan han startade sitt naturvårdsprogram har hans kalvar ökat 75 pund i vikt, och andelen kalvar för avelskorna är bättre än 90 procent.
Med hjälp av en betesvårdskonsulent från Soil Conservation Service gjorde Karren först en inventering av sitt bete och utvecklade en naturvårdsplan genom Uintah Basin Soil Conservation District med kostnadsdelning från Agricultural Conservation Program. Planen innefattade att dela upp den 4 000 tunnland stora ranchen i fyra beten så att god betesskötsel kunde uppnås. Sedan, våren 1958, plöjde han upp den stora malurten och sådde raggrågvingräs och Ladak-lusern på ett 85 tunnland stort område i norra betet som var i dåligt skick.
Klippningar gjorda den 14 juni 1960 visade att det sådda området nu producerade 1 400 pund raggrågvingräs och lusern (lufttorr vikt) per tunnland, medan intilliggande områden med inhemska växter bara producerade 397 pund total lufttorkad växtmassa per tunnland, varav 248 pund var malurt som är oaptitlig för boskapen. Faktiskt kunde då bara 70 pund av denna inhemska vegetation per tunnland tas av boskapen för korrekt, eller 50-procentigt, betesutnyttjande. På den sådda marken fanns 700 pund foder per tunnland tillgängliga med korrekt utnyttjande av att ta hälften och lämna hälften. Skillnaden var alltså 10 gånger, eller 1 000 procent, mer användbart foder på den förbättrade arealen jämfört med det outvecklade betet.
”När jag släppte ut korna på raggrågvet kunde jag se dem börja lägga på vikt”, mindes Karren när han förklarade sina planer på att sätta ett elstängsel runt det 85 tunnland stora sådda området och så resten av betet, ytterligare 200 tunnland, med raggrågvingräs.

Omsådd av bete är bara en del av Karréns naturvårdsprogram för ranchen. Sedan 1957 har han skjutit upp eller vilat ett av sina fyra beten från bete under växtsäsongen varje år och roterat betessäsongen i de andra tre. Detta system låter de inhemska gräsen sätta frö och ger unga gräsplantor en chans att etablera sig.
Han har också gjort planer för malurtskontroll med ett sprayprogram på 3 000 tunnland, för att ytterligare öka de aptitliga gräsen och boskapens bärförmåga samt ge bättre erosionkontroll. Under tiden har Karren, med hjälp av sin svärfar Bob Metcalf, installerat cirka 3 miles plaströr som för vatten från källor på sluttningarna till betesområden som saknade boskapsvatten, konstruerat fyra jorddammar och byggt och reparerat 4 miles stängsel.
Karréns 200 tunnland bevattnad mark i Jensen har också fått ett nytt utseende. Han har utvecklat nya bevattningssystem genom att plana ut sina fält och konstruera nya diken, så att han nu har kontroll över sitt bevattningsvatten. Han installerade också en 8-tums, halvmillång rörledning från huvudkanalen på höjden ovanför hans fält till Green River nedanför. När det finns tillräckligt med vatten i kanalen kan han bevattna med sprinklermetoden med gravitationstryck, och när vattnet är lågt i kanalen kan han pumpa vatten från floden genom samma system.
”Nu går jag upp på mitt fjällbete 2 veckor senare på våren och tar ner dem när betet har betats ordentligt”, säger Karren om sitt naturvårdsprogram. ”Jag har gott om foder på gården, och på det här sättet kan jag förbättra mitt bete snabbare. Jag är glad att jag fattade det beslutet 1957. Även om de senaste 3 åren varit extra torra har gräset ändå förbättrats och jag har sålt fina kalvar. Jag önskar bara att jag hade startat min naturvårdsplan tidigare.”
Karren utsågs till utmärkt bonde 1961 av tillsynsmännen i Uintah Basin District, och till årets utmärkta bonde 1962 av Utah Association of Soil Conservation Districts.
