Författaren är en djurgårdsägare, författare, talare och konsult med över 40 års erfarenhet av forskning, uppsökande och praktik på betesförvaltning. Han har levt och betat boskap i varma, fuktiga Missouri och kalla, torra Idaho.
Jag fick nyligen frågan varför min kolumn hette "The Pasture Walk". Jag frågade personen om han någonsin hade varit på en betesvandring, och svaret var:"Nej, vad är det?"
Jag är säker på att många läsare har haft erfarenhet av att njuta av betesvandringar regelbundet, eller åtminstone deltagit i en någonstans, någon gång. Det finns dock andra läsare som förmodligen inte har haft nöjet att göra det.
En betesvandring är en sammankomst av bönder och ranchägare, vanligtvis på någons gård, där betesmark, boskap och beteshantering utforskas och diskuteras. I förlängnings- eller pedagogisk jargong skulle en betesvandring beskrivas som antingen kamratbaserat eller lateralt lärande. Det betyder att snarare än att en instruktör undervisar en grupp människor, lär de sig av varandra. Jag har deltagit i många betesvandringar under åren på många olika platser som går tillbaka till slutet av 1980-talet.
Ett Kiwi-inflytande
När gräsbaserad mejeri började ta fart i USA på 1980-talet hade de flesta mjölkbönder ingen aning om hur man satte upp en betescell eller hur man sköter betesmarker. De visste inte om livslånga instängda kor ens skulle veta hur man betar en bete. Betesnätverk bildades runt om i USA. I vissa fall organiserades de av förlängningsagenter, medan andra bildades spontant på gräsrotsnivå. I samtliga fall handlade betesnätverk om att bönder lärde sig av varandra.
Sådana grupper hade funnits i Nya Zeeland under etiketten "gårdsstudiegrupper" redan på 1970-talet. Det fanns mycket inflytande från Nya Zeeland i de tidiga stadierna av rörelsen till gräsbaserad mejeri i USA. Studiegruppskonceptet var en av effekterna av Kiwi-inflytande, och det ledde till betesnätverket och betesgångsrörelsen.
När vi bodde i Missouri var jag både universitetsforskare och gräsbonde. På höjden av gårdskrisen i början till mitten av 1980-talet gick en liten grupp bönder i norra centrala Missouri samman för att hjälpa varandra att klara stormen. Den kärngruppen grundade det som blev Green Hills Farm Project (GHFP). Gruppens mål var att rädda sina gårdar genom att skapa hälsosammare jordar och gräsmarker samtidigt som de producerar hälsosammare och mer hållbara betesbaserade produkter. Gräsfodrat nötkött stod överst på listan som en direktmarknadsförd gårdsprodukt. Betesfjäderfä och betesfläsk föds också upp av medlemmar i gruppen.
En av GHFP:s aktiviteter var en betesvandring varje torsdagseftermiddag följt av en grytmiddag. Jag var bekant med alla bönder som utgjorde den ursprungliga kärngruppen. Jag blev först inbjuden att gå med i gruppen baserat på min roll som forskare vid University of Missouri Forage Systems Research Center.
Med tiden ansåg jag mig vara mer som en producentmedlem eftersom jag förmodligen lärde mig mer av bondemedlemmarna i gruppen än de lärde sig av mig. I början av 1990-talet hade gruppmedlemmarna ökat till långt över 100 gårdar som täckte flera län i norra Missouri. Vi var värdar för många betesvandringar på vår egen gård under de tiotal år vi tillhörde gruppen, vilket var fram till den tidpunkt då vi flyttade till Idaho 2004.
Livlig konversation
Som namnet antyder innebär en betesvandring i allmänhet en promenad över betesmarkerna. Under promenaden kommer värden att beskriva den allmänna verksamheten, specifika förvaltningsmål och utmaningar som möts. Vem som helst kan ställa frågor eller ge förslag till värden angående vad de ser och hör.
Ibland finns det ett specifikt tema eller en fråga som betesvandringen kommer att fokusera på. Ibland kan det finnas en gästföreläsare. Det är alltid ett livligt samtal i gruppen. Detta är processen för lateral inlärning där kunskap och erfarenheter delas för att hjälpa alla medlemmar i gruppen att undvika samma fallgropar eller lära sig om en ny teknik eller ett nytt verktyg som de kan ta tillbaka till sin egen gård.
I de flesta fall är det en gemensam måltid i samband med evenemanget som gör att ytterligare nätverk kan utvecklas. GHFP i norra Missouri håller fortfarande sina vanliga betesvandringar varje månad, nu 37 år efter gruppens grundande. Många av de betesnät som bildas i mejeriregioner är också fortfarande aktiva. Delnings- och lärandeprocessen fortsätter.
Jag har varit på betesvandringar i många delstater i USA, Kanada, Mexiko, Irland, Australien, Falklandsöarna, Mongoliet och andra platser runt om i världen. Enligt min erfarenhet och uppfattning är betesvandringar ett av de bästa sätten för bönder och ranchägare att få ny kunskap. Om du aldrig har varit på en betesvandring rekommenderar jag dig starkt att ta dig tid att göra det. Det kommer att bli en lärorik upplevelse.
Den här artikeln publicerades i april/maj numret 2022 av Hay &Forage Grower på sidan 9.
Inte en prenumerant? Klicka för att hämta den tryckta tidningen.
