Författaren är boskapsskötare, författare, föreläsare och konsult med över 40 års erfarenhet av forskning, kunskapsspridning och praktik inom betesskötsel. Han har levt och betat djur i det varma, fuktiga Missouri och i det kalla, torra Idaho.
För en tid sedan frågade någon varför min spalt heter ”The Pasture Walk”. Jag fråställde personen om han någonsin varit på en betesvandring, och svaret blev: ”Nej, vad är det?”
Många läsare har säkert regelbundet njutit av betesvandringar, eller åtminstone varit på en någon gång. Andra har nog inte haft det nöjet.
En betesvandring är en sammankomst med lantbrukare, vanligtvis på någons gård, där man tillsammans går igenom och diskuterar bete, boskap och betesskötsel. I förlängningssammanhang skulle det beskrivas som peer-lärande eller lateralt lärande: i stället för att en lärare undervisar en grupp lär deltagarna av varandra. Jag har deltagit i många betesvandringar genom åren, på många olika platser, ända sedan slutet av 1980-talet.
Inflytande från Nya Zeeland
När det gräsbaserade mjölkbruket började ta fart i USA på 1980-talet hade de flesta mjölkbönder ingen aning om hur man byggde upp en betescell eller skötte beten. De visste inte ens om kor som levt hela livet inomhus skulle kunna beta. Runt om i landet bildades betesnätverk. Ibland organiserades de av förlängningskonsulenter, i andra fall uppstod de spontant på gräsrotsnivå. Gemensamt för alla var att bönder lärde av varandra.
Sådana grupper hade funnits på Nya Zeeland under namnet ”farm study groups” sedan 1970-talet. Det fanns mycket nyzeeländskt inflytande i den tidiga fasen av den gräsbaserade mjölkproduktionen i USA. Studiegruppstanken var en av sidoeffekterna av det inflytandet, och den ledde i sin tur till betesnätverks- och betesvandringsrörelsen.
När vi bodde i Missouri var jag både universitetsforskare och gräsbönd. Under den värsta jordbrukskrisen i början och mitten av 1980-talet slog en liten grupp bönder i norra centrala Missouri sig samman för att hjälpa varandra genom stormen. Kärntruppen grundade det som kom att bli Green Hills Farm Project (GHFP). Målen var att rädda sina gårdar genom att skapa friskare jordar och gräsmarker, samtidigt som man producerade friskare och mer hållbara betesbaserade produkter. Gräsfodrat nötkött stod högst upp på listan som direktmarknadsförd gårdsprodukt. Medlemmarna höll också betesbaserade fjäderfän och grisar.
En av GHFP:s aktiviteter var en betesvandring varje torsdagseftermiddag följd av en gemensam middag. Jag kände alla bönder i den ursprungliga kärntruppen. Jag blev först inbjuden på grund av min roll som forskare vid University of Missouris Forage Systems Research Center.
Med tiden kom jag att se mig mer som en producentmedlem, eftersom jag troligen lärde mig mer av bondefolket än de lärde sig av mig. I början av 1990-talet hade medlemsantalet vuxit till långt över 100 gårdar i flera grevskap i norra Missouri. Vi arrangerade många betesvandringar på vår egen gård under de dryga tolv år vi ingick i gruppen, fram till flytten till Idaho 2004.
Levande samtal
Som namnet antyder innebär en betesvandring i regel en promenad genom betena. Under vandringen berättar värden om verksamheten i stort, de specifika skötsel målen och vilka utmaningar man mött. Alla kan ställa frågor eller komma med förslag till värden om det de ser och hör.
Ibland har vandringen ett specifikt tema eller en specifik fråga i fokus. Då och då kan det finnas en gästföreläsare. Det råder alltid livliga samtal i gruppen. Det är själva kärnan i det laterala lärandet: kunskap och erfarenheter delas för att alla i gruppen ska undvika samma fallgropar eller lära sig en ny teknik som de kan ta med hem till sin egen gård.
I de flesta fall ingår en gemensam måltid, vilket ger ytterligare möjligheter att knyta kontakter. GHFP i norra Missouri håller fortfarande regelbundna betesvandringar varje månad, nu 37 år efter gruppens grundande. Många av de betesnätverk som bildades i mjölkregionerna är också fortfarande aktiva. Kunskapsdelningen och lärandet fortsätter.
Jag har varit på betesvandringar i många amerikanska delstater, Kanada, Mexiko, Irland, Australien, Falklandsöarna, Mongoliet och andra delar av världen. Enligt min erfarenhet och uppfattning är betesvandringar ett av de bästa sätten för lantbrukare att få ny kunskap. Har du aldrig varit på en, tycker jag verkligen att du ska ta dig tid. Det blir en lärorik upplevelse.