Klockan var runt nio på kvällen när telefonen ringde. Jag tittade på Sandy och ville nästan ignorera samtalet. Den tittade ut genom fönstret och även i mörkret kunde jag se att det regnade hårt.
"Du borde svara på det", sa Sandy.
Jag lyfte luren och sa:"Hej, det här är doktor Larsen."
"Dave, det här är Stan. Jag är här uppe på Barney's med ett par killar, och vi jobbar på Barneys kviga. Hon har en framfallen livmoder, och vi har en jäkla tid att försöka få den på plats igen.”
"Låtsas bara att du trycker en basketboll genom ett knuthål, så kommer du inte ha några problem", sa jag.
"Du har säkert rätt," sa Stan. "En av killarna här vill hälla socker på saken. Tror du att det kommer att hjälpa?”
"Det är något jag aldrig gör," sa jag. "Jag tror att du bara ber om en rip-vrålande livmoderinfektion om du gör det. Jag vet att det har gjorts, förmodligen av vissa veterinärer, men jag gillar inte praktiken. Det här är bara ett jobb. Man måste se till att livmodern är väl skurad. Sedan smörjer du in den, med KY eller så använder jag J-Lube. Om det är utmanande använder jag en drog för att få livmodern att krympa lite. Och det hjälper om du kan höja kons bakre del, vilket låter alla tarmar falla framåt lite och gör jobbet lättare. Min gamla chef i Enumclaw hängde kor vid hasen med en traktors frontlastare. Då skulle livmodern precis falla på plats.”
"Vi har inget av det, men jag ville kolla med dig innan vi använde något socker," sa Stan. "Vi kommer att smörja upp det här och försöka igen, men om vi inte kan få det gjort, tror du att du kan springa upp hit och ge oss en hand?"
"Visst, ge det ett försök till, så gör jag mig redo att komma uppför backen," sa jag. "Du vet att det är bäst att ställa in en timer på dig själv. Om du inte får det gjort på tjugo minuter måste du prova något annat.”
"Vem var det i telefonen?" frågade Sandy.
"Stan Walters, han är uppe hos Barney och försöker få tillbaka en framfallen livmoder till en kviga," sa jag. "Jag ska göra mig i ordning och bara springa dit om han inte ringer tillbaka innan jag går. Även om de får tillbaka den på plats kommer kon att behöva lite behandling. Han har flera killar där som hjälper till. Jag tror att Stan vet tillräckligt för att hålla rent, men vem vet om de andra killarna. Det är ungefär som det gamla talesättet, för många händer i soppan, gör dålig soppa.”
Det hade gått nästan femton minuter sedan Stan ringde och jag var redo att gå. Istället för att vänta på ett samtal sprang jag bara upp till Barney's.
Ljuset tändes i Barneys lilla lada när jag gick fram till dörren. När jag gick in fick jag en ganska syn. Där var Barney, som övervakade processen. Stan och två andra killar är nere på knä bakom den här kvigan, trycker och anstränger sig och kommer ingenstans.
"Pojke, är vi glada att se dig," sa Stan. "Jag tror bara inte att vi kommer att få det här gjort."
Jag flyttade alla åt sidan och la en plastpåse under den framfallna livmodern som hängde ut på sugröret. Sedan gav jag kvigan en IV-dos oxytocin. Du kunde se livmodern börja dra ihop sig när jag skrubbade den med Betadine. Efter att ha sköljt ordentligt applicerade jag J-Lube. Livmodern var nog en tredjedel så stor som den var när jag började.
Jag satte knytnäven på min vänstra hand i slutet av framfallet, och med ett fortsatt hårt tryck gled livmodern genom vulvan och föll i normal position.
"Nu har vi haft tre av oss som jobbat på den här saken i över en timme, och du kommer och trycker tillbaka saken på mindre än femton minuter," sa Stan.
"Jag och lite hjälp från mitt oxytocin," sa jag. "Det hjälper bara att veta hur man gör saker."
"Kunde du göra det utan drogen?" frågade Stan. "Jag menar, om du tittar på den när du kom in genom dörren, kunde du få den tillbaka på plats utan drogen?"
"Ja, jag har gjort det många gånger och i många värre situationer", sa jag. "Som jag sa i telefonen, att höja den bakre delen gör jobbet väldigt enkelt. Men det går att göra med att hon ligger just här. Livmodern måste vara ren och sedan väl smord. Jag gillar att börja i slutet, bara trycka lite i taget och inte släppa ut något av det när du väl har fått in det. Det kommer att verka som om du inte kommer någonstans, och så plötsligt kommer det bara att sortera falla på plats.”
"Det var en del av vårt problem," sa Stan. "Vi skulle få in en del av det och sedan stanna för att andas, och allt skulle pressas ut igen."
"Ja, man måste liksom tro att man är i en brottningsmatch. Du kan inte stanna för att ta ett andetag, sa jag. "Det kan vara ett av de svåraste jobb jag gör ibland. Men sedan, med lite oxytocin och ett relativt tidigt framfall, kan det vara ett hårt jobb som är lätt att göra.”
"Vad behöver vi göra nu?" frågade Barney.
"Jag ska lägga fem gram tetracyklinpulver i den här livmodern bara på grund av allt arbete som har gjorts på det," sa jag. "Och jag ska sätta några suturer över vulvan, bara för att se till att den inte kommer ut igen. För att vara ärlig har jag aldrig hört talas om att en livmoder kommer ut en andra gång, men jag syr alltid vulvan, bara så att jag kan gå hem och sova gott inatt.”
Jag öppnade en femgramspåse med tetracyklinpulver och bar in den i livmodern med min vänstra hand. Jag slängde ut pulvret och klämde ihop påsen för att säkerställa att allt var dispenserat. Sedan placerade jag tre suturer tvärs över vulvan med en kvartstums navelsträngstejp. Och till sist gav jag kvigan fyra bolusar långverkande sulfa. Detta skulle ge henne fem dagars terapi.
"Barney, jag springer förbi hit om tre dagar för att kolla upp henne och ta bort de där suturerna", sa jag medan jag slog kvigan på gumpen. Kvigan hoppade direkt upp.
"Så vad är det som är orsaken till att något sådant här händer i första hand?" frågade Stan. "Jag menar, jag har varit med om att kalva kor i många år, och jag har aldrig sett något liknande."
"Jag vet inte hur ofta det inträffar, men det är ett vanligt problem för mig under kalvningssäsongen," sa jag. "Jag menar, jag kommer att behandla fler livmoderframfall än jag kommer att göra kejsarsnitt. Det är en sorts positionell sak. Kanske fem procent av mjölkfeber eller andra downer koproblem har livmoderframfall. I en sådan här kviga, om hon är nere och trycker ut kalven, och den där livmodern faller precis rätt, och hon ger en knuff till, så hoppar den bara ut. Jag har fått folk att berätta för mig att de var där och inte kunde göra någonting för att stoppa det. Det är en mycket snabb händelse, en tryckning, och bam, det är slut.”
"Kommer hon att vara okej att föda upp nästa år?" frågade Barney.
"Jag är säker på att vi förlorar lite fertilitet," sa jag. "I ett kejsarsnitt förlorar vi sex till tjugo procent av fertiliteten. Jag vet inte siffrorna här, förmodligen mindre än så, men det finns en viss förlust. Mycket har att göra med hur väl livmodern behandlas medan den är ute. Men man vet bara aldrig. Jag har satt ihop några ganska grova livmoder igen, och de klarar sig bra. Sedan lägger du tillbaka en som ser bra ut, och kon får en het livmoderinfektion och dör.”
"Du tror inte att hon kommer att dö, eller hur?" frågade Barney.
"Nej, det tror jag inte", sa jag. "Men du måste titta på henne, och om hon inte äter eller något så ringer du, vänta inte på att jag ska komma tillbaka om tre dagar."
"Tja, tack för att du gjorde jobbet," sa Stan. "Jag tror inte att vi skulle ha gjort det."
"Om det finns någon läxa att dra här i kväll så är det att sätta en timer på sig själv. Du vill inte arbeta i två timmar på en vad eller på en livmoder och inte göra några framsteg. Om du inte har fått jobbet gjort på tjugo eller trettio minuter måste du ringa efter hjälp.”
