Du kan alltid lita på Bill Prestage, 82, att berätta som det är. Dagen vi satte oss ner för den här intervjun i hans Clinton, Norra Carolina, kontor, terminsmarknaden för svin var begränsad, främst på grund av Kinas vedergällningstullar på griskött. Familjeägda Prestage Farms, 35 år i näringslivet, är den sjätte största grisköttsproducenten i USA, med 175, 000 suggor, och en vertikalt integrerad kalkonproducent. Företaget kommer att öppna en ny fläskförpackningsanläggning nära Eagle Grove, Iowa, senare i år.
SF:Vad är ditt humör just nu?
BP: Jag är inte glad. Det är en frustrerande tid. Vår konkurrens är global, och NAFTA-avtalet har alltid varit en stor sak för USA. Alla avbrott i vårt sätt att göra affärer globalt skadar oss alla. Tullkriget med Kina är alarmerande, men för nu, Jag antar att vi måste lita på processen och hoppas på ett bra resultat. Men jag vet det här:Det största vi exporterar ut ur det här landet är jordbruk. Vad kommer att hända om den exporten fortsätter att lida? Det skulle skada hela landet – inte bara jordbruket.
Jag är inte heller nöjd med vapenlagarna i det här landet. Jag älskar att jaga vaktel, och jag älskar mina vapen. Jag tycker att varje människa borde få bära vapen, men jag tror inte att någon behöver en AK-47 eller en pistol som rymmer 40 skott. Jag har skrivit mina lagstiftare. Alla andra som oroar sig för detta borde säga ifrån, för. Vi förbjöd maskingevär på 1930-talet eftersom för många människor dödades. Väl, det händer igen idag. Det är dags att göra något.
SF:Hur kom du igång med jordbruket?
BP: Min fru, Marsha, och jag är båda från Battle Creek, Michigan. 1960, Jag jobbade för min pappa, en ölgrossist. Han var en fantastisk kille, men jag ville inte bli ölgrossist. Jag hade en tjänstebil, och jag tjänade ganska bra pengar, men jag kände bara inte att det var jobbet för mig.
Jag tog ett jobb med att sälja foder för Central Soya för $4, 800 om året. Jag hade ingen jordbruksbakgrund, men jag gillade djur, och jag visste att jag kunde sälja vad som helst. Jag var en riktig novis. De sa till mig att jag skulle till Spartanburg, South Carolina. När vi lastade in våra tre pojkar i bilen, alla grät, inklusive morföräldrarna, men bort tog vi söderut.
När jag förflyttades till östra North Carolina, Jag träffade Ottis Carroll. Mr. Carroll födde upp kycklingar och hade en av de större svinverksamheterna i staten. 1967, han bad mig att samarbeta med honom 50-50 i familjeföretaget, kallades sedan Carroll's Mill [senare Carroll's Foods]. Vi byggde in den till den bästa kommersiella svinverksamheten i USA. Våra gårdar var väl utformade. Vi hade lameller i våra lador, och andra företag hade fortfarande djur på smuts eller på betonggolv. När våra svin gick ut på marknaden, de var rena och de gav hög avkastning.
Mr Carroll dog 1982, och hans familj valde att köpa företaget 1983. Ärligt talat, det var väldigt traumatiskt för mig när jag sålde min del. Jag älskade den verksamheten, och vi hade jobbat mycket hårt för att bygga det. Jag har tänkt mycket på det sedan dess, och jag inser nu att det rätta hände av rätt anledningar. Mr. Carroll skulle ha velat att hans företag skulle stanna i familjen.
Marsha och jag, tillsammans med sönerna John och Scott, startade Prestage Farms i augusti 1983. Vår äldsta son, Ron, kom till oss senare 1994. I år vi firar 35 år i branschen.
SF:Alla stora grisuppfödare i North Carolina känner varandra, gör de inte?
BP: Den här delen av världen kommer verkligen överens väldigt bra tillsammans, och, ja, alla grisbönder känner varandra. Vi är alla väldigt konkurrenskraftiga, men i ett bra, rättvist sätt. På 1990-talet flera av oss bildade ett företag som heter Ag Provision för att köpa förnödenheter tillsammans. Ju mer vi köpte, desto bättre erbjudanden kan vi få. Vi bildade också ett företag för att hålla järnvägslinjerna öppna i North Carolina. Vid den tiden, Järnvägen pratade om att ta bort våra järnvägslinjer, och det slutade vi. Om vi inte hade gått ihop, transporter i North Carolina skulle verkligen ha lidit. Om vi har en odlare som är missnöjd, att odlaren har rätt att prata med vilket annat företag han vill, och detsamma gäller för anställda. En del av framgången vi har haft här är hur vi arbetar tillsammans.
SF:När engagerade du dig i Mellanvästern?
BP: År 2003, vi köpte en svinverksamhet i Iowa. Iowa har billigare spannmål och en bra bas för packningsanläggningar. Vi kände att det var rätt plats att expandera. Vi köpte en annan befintlig verksamhet i Oklahoma/Texas panhandle 2011, och de har båda gjort bra för oss.
SF:Berätta om den nya packningsanläggningen som byggs nära Eagle Grove, Iowa.
BP: Just nu, vi spenderar bara pengar på att bygga det. Det görs inte förrän i november. Det är en 10:a, 000 per skift anläggning. Vi lägger några innovationer i den som en vertikal skållning. Vi utformade ett sätt att få kunder till fabriken och låta dem gå över huvudet och se verksamheten. Ungefär hälften av det dagliga dödandet kommer från våra gårdar i Iowa, och alla våra lastbilar kommer att tvättas innan de lämnar lokalen. Det gör vi inom fjäderfäbranschen. Det finns inte en fjäderfäanläggning i landet där trailern inte är helt tvättad och desinficerad när den lämnar den plantan. Det är så den här grisväxten kommer att bli. Resten av vårt dödande kommer från andra producenter i området. Det kommer att bli utmanande i februari med all den isen där ute, men vi har en plan. Vår slaktavfallsanläggning kommer att vara helt innesluten, och anläggningen är miljöstyrd med luftskrubber som inte släpper ut lukt. Det är en bra design. Jag vet att vi kommer att ha mycket att lära, men vi älskar en utmaning.
SF:Varför bygga en fläskförpackningsanläggning?
BP: Vi har en kalkonbearbetningsanläggning och den har gjort mycket bra för oss. Vi är höga på service och kvalitet och det är så vi kommer att vara med denna fläskväxt. Vi är kända för att ha en bra produkt och vi fokuserar på att ge kunderna vad de vill ha. Att bygga anläggningen är det rätta att göra. Kalkonverksamheten och kycklingverksamheten är helt integrerade. Även de stora boskapslotterna ägs av packarna. Grisindustrin förändras snabbt för att bli som fjäderfäföretagen, och vi måste hänga med för att förbli konkurrenskraftiga.
Det kommer att bli en tuff start. Vår största utmaning blir att anställa och utbilda människor att arbeta i fabriken. Vi byggde den på landsbygden i Iowa. Om vi kan få rätt personer, vi kan bli framgångsrika. Om vi får folket, vi kan få det här att fungera. Vi kommer att betala en rättvis lön, erbjuda bra förmåner, och ge en bra arbetsplats. Det är hårt arbete och inte för alla, men förhoppningsvis kommer det att finnas tillräckligt många som letar efter ett bra jobb så att vi kan locka dem att komma och jobba hos oss. Det är vår största utmaning. Att döda 10, 000 grisar om dagen, vi måste ha folket. Vi börjar långsamt med bara våra egna svin först.
Just nu, vi har en bra relation med människorna i Eagle Grove. När vi är klara med denna växt, Jag vill att stadsdelen ska bli bättre än innan vi kom dit. Vi kommer att göra vad vi måste för att se till att det händer.
SF:Hur är det med grisförsörjningen till anläggningen?
BP: Vi ska leverera lite över hälften av grisarna till anläggningen. Resten av grisarna kommer att levereras av producenter i Iowa. Vi ska hämta grisarna. Jag bryr mig inte om det.
SF:Var ska du sälja köttet?
BP: Vi har haft många som kontaktat oss, inklusive importörer från Mexiko, Kina, och Japan. Vi har haft stora livsmedelskedjor i USA som är bekanta med vår kalkonverksamhet som bett om att få köpa fläsk från oss. Vi kommer inte att ha någon ytterligare behandling initialt. Jag är inte orolig för att sälja grisköttet.
SF:Carroll's Foods såldes till Smithfield Foods 1999 när svinmarknaden kraschade. Hur överlevde du den tiden?
BP: Grisar förlorade pengar big time, men vår kalkonverksamhet gick ganska bra. Du sätter ihop de två, och vi höll oss i affärer. Vi har en av de mest effektiva svinverksamheterna i landet. Marsha och jag har alltid valt att lämna vinsten i företaget, och man måste ha en stark balansräkning för att överleva sådana tider. Vi har aldrig tänkt på att sälja slut. Vi har blivit kontaktade flera gånger, och jag har alltid sagt, "Nej."
SF:Skulle du sälja Prestage Farms?
BP: Jag skulle inte sälja den, men om pojkarna vill sälja den, det är upp till dem. I dag, vi är inte till salu. När folk säljer, de är rädda för framtiden. Det är mycket mer som står på spel här än bara våra familjeintressen. Dock, oavsett vad som händer med det här företaget, våra odlare har en framtid i branschen. De kan skriva på ett nytt kontrakt imorgon om de vill.
SF:Smithfield Foods ägs av ett kinesiskt företag. Bekymrar det dig?
BP: Inte riktigt. Jag skulle hellre att de inte var det, men alla dina större företag är offentligt ägda och du vet inte vem som äger alla dessa aktier. Stora operationer är värda mycket pengar, och du bör inte begränsa vem som kan köpa dem. Det är inte rättvist mot företaget som vill sälja ut. Jag tycker inte att du ska begränsa vem människor kan sälja sin verksamhet till. Om du gör det, du sätter ett tak för vad företag är värda.
SF:Vad är framtiden för bönder?
BP: Bönderna har en stor framtid. Det finns alltid en framtid för bönder, eftersom människor behöver sina varor. Problemet är den unge killen som vill komma in i jordbruksbranschen. Hur har du råd att göra det? Du behöver en nisch. Du har nischmarknadsförare som odlar svin i smutsen, organisk, ABF [antibiotikafri]. Det finns många marknader tillgängliga om du är villig att ta risken. Tillbaka på 1980-talet, nischen här var kontraktsvinsodling och anledningen var på grund av tobak och radodling. Jordbrukare ville diversifiera och hitta sätt för ett mer stabilt kassaflöde. Det var inga som helst problem att få folk att bygga svin- eller kalkonbyggnader åt oss.
Det är en av de fina sakerna med vår bransch. De människor vi har att göra med är bönder. När det gäller ärlighet och hårt arbete, det finns ingen bättre grupp människor i världen än bönder. De är väldigt påstådda, men de är smarta, hårt arbetande, goda människor. Jag har varit väldigt välsignad att få jobba med dem under alla dessa år.
SF:Vad är övergångsplanen för nästa generation av Prestage Farms?
BP: Jag äger inte så mycket av den här verksamheten längre. De tre pojkarna – Ron, Scott, och John – äger verksamheten i Iowa, South Carolina, och Mississippi. Jag har redan två barnbarn i branschen, med mer att komma. Jag har det bästa av två världar. Jag jobbar när jag vill. Jag går på möten när jag vill. Pojkarna är mycket de som driver den här verksamheten. Men gör inga misstag:Miss Marsha är inblandad, för. Hon är inte lika hög på packningsverket som vi andra. Hon tycker att det är mycket pengar att spendera, men vi ska visa henne.
SF:Berätta om din fru, Marsha.
BP: Hon har alltid varit involverad i verksamheten. Hon skötte våra förmånsprogram, 401k, och hon var avgörande för att anställa anställda på kontoret när vi började. När jag åker till Iowa, hon går med mig. Hon är väldigt engagerad i vad som händer inom jordbruket. Inte varje fru skulle ha packat ihop sina tre barn och flyttat från sitt hemland, men det gjorde hon. Hon har alltid varit en bra lyssnarbräda för mig, och mycket av den här verksamhetens framgång beror på Marsha. Det har varit en fantastisk upplevelse för oss båda.
SF:Vad har du mer planerat?
BP: Väl, du vet aldrig. Jag tittar just nu på slaktkycklingverksamheten i Mississippi. Vi har en foderkvarn där. Vi har all infrastruktur. Jag tror att det skulle vara ett utmärkt ställe att genomföra en kycklingoperation. Antingen bygger du och går vidare eller så står du stilla och sjunker. Jag tycker att du måste fortsätta. Den där, till mig, är den roliga delen av verksamheten. Jag tycker om det.
