Vegetarianism och veganism är bra för vissa människor, men det tilltalade mig aldrig. Jag gillar riktig mat, från riktiga källor, och det inkluderar mitt kött. Problemet är att jag har ett hjärta och ett samvete och en prenumeration på Netflix så jag har sett alla dokumentärer och läst alla artiklar om hur fabriksgårdar drivs och hur vissa djur blir behandlade. Det finns vissa restaurangkedjor som vi inte hyllar, och kött från livsmedelsbutiker kommer sällan (om någonsin) in i vårt hem. Det är ett val vi gjort och står vid sidan av.
Jag nämnde detta för en vän nyligen, och hon svarade med den gamla klichén:”Hur kan du äta något du vet? Något du har döpt till? Den har ett "ansikte"!" Jag sa till henne att det var precis därför vi äter det djuret. Den har ett ansikte och en historia, och med bönderna och boskapsuppfödarna vi ger våra pengar till? Det djuret har ett fantastiskt liv och en marginellt taskig dag i slutet.
Vi träffade kvinnan som föder upp vårt fläsk på en bondemarknad. Hon sålde grönsaker men hade ett tecken på att hon också tog pant på gårdsfläsk. Min man sa skämtsamt till henne att vi skulle skriva på om han kunde namnge vår gris. Hon gick med på det och vi köpte "Kevin Bacon." Under de efterföljande månaderna fick vi Facebook-uppdateringar från hennes gård med Kevin taggad på bilderna. Han var en snygg kille. Vid varje måltid från hösten och framåt kände vi djuret som gav den. Till min mans födelsedag gjorde vi revben och vår brorson avslutade högtidligt nåden med:"Tack, Gud, för Kevin och må han sova i frid." Hur många fabriksgrisar får det erkännande som de förtjänar? Inte tillräckligt.
Jag tror att det också underlättar om man är en person som någon gång har fött upp ett djur. Djurhållning är inte för svaga hjärtan. Du ler mot bebisar som leker i gräset. Du håller dig vaken vissa nätter i din mjuka säng och lyssnar efter rovdjur, och vissa nätter håller du dig vaken sittande på ett hårt golv och lyssnar efter andningsljud hos ett sjukt djur. Vad de äter är lika viktigt som vad du äter, och du oroar dig över saker som rent vatten och skugga. Ibland är det det sötaste djuret du någonsin har träffat, och ibland är det ett demon-lekdjur som skickas för att göra dig ödmjuk. När de äntligen dör, följer en liten bit av dig med dem.
När vi växte upp hade vi ett tjog djur i den "tråkiga" kategorin. Nötkor som skulle lyfta in i fruktträdgården, mjölkkor som glatt klämmer fast dig mellan väggen och sina beniga rumpor, en 4-H gris av min kusin som kunde tunnla som ingen annans affär och gjorde en fantastisk flykt minst en gång i veckan, hästar som kunde arbeta med spärrar som kattinbrottstjuvar och vara ute ur sina bås och i en höhög under den tid det tog dig att vända.
Jag minns att mina morföräldrar hade en ko, "Daisy", som hoppade över staketet i samma ögonblick som min farfar körde iväg till jobbet. Inget mått av lockande, jagande, godis eller hot skulle få den där kon tillbaka i hennes fålla. Så fort hon hörde min farfars bil komma nerför landsvägen hoppade hon tillbaka i pennan och slog sina långa ögonfransar. När Daisy äntligen träffade plattan hade vi alla sekunder. Det var samma sak med "Tom" – kalkonen som rutinmässigt dränkte sig i barnpoolen som min mormor hade för sina ankor. Jag har levande minnen av min farbror som pumpade våta vingar och utförde kalkon-HLR. Vi skrattar nu men vid den tiden gjorde dessa varelser oss rutinmässigt sena till jobbet, utökade våra sysslor och gjorde våra liv sura.
Jag delar för närvarande mitt liv med en Grand Danois och sex kycklingar. Hunden har sina stunder men överlag är han en ganska cool kille. Kycklingarna är kycklingar. "Camilla" är en veritabel Houdini. Hon kan fly deras penna, och vi har ännu inte sett hur hon gör det. Det enda vi kan räkna ut är att hon svävar och gör en "tråd-nålen"-manöver värdig en marinpilot för att ta sig igenom en lucka i taket som hon tekniskt sett inte borde kunna passa igenom. Jag ska vara ute och jobba i trädgården (också inhägnad) och hör ett klack vid mina fötter. Där är Camilla. Bara att umgås och se vad jag har för mig.
I andra änden av spektrumet finns "Taffy" som är svag – även för en kyckling. Om det går att fastna i den/runt den/under den – Taffy är din tjej. Så, åtminstone en gång om dagen är luften på vår gård punkterad med "Fy fan, Taffy!" "Camilla, din lilla !&#%*$!," och vi skulle inte ha det på något annat sätt. Jag tog med mig kameran när jag gjorde sysslor ikväll. Camilla säger hej.
